Här är äntligen Bönans* förlossningsberättelse, så här nästan fem månader efteråt..!
_________________________________
*Och så fick hon förstås heta i magen för att hon var liten som en kaffeböna när vi fick reda på henne (och så otrolig att tänka sig att vi ett tag var rädda för att hon bara VAR en sådan!) och det har hängt kvar
BF var 1 december.
13 november fyllde Robbie (storebror) 8 år. Natten till hans födelsedag fick jag hemska sammandragningar och ringde BB. I och med att bebis låg så högt och var så rörlig tyckte de att jag kunde komma in, men jag var ensam hemma och har 50 minuter till Danderyd och BB Stockholm, så när det så småningom avtog beslöt vi att avvakta. Robbies födelsedag kom och gick utan mer rabalder.
Söndag 15 november hade Robbie kalas för kompisarna. När det var till hälften avklarat måste jag gå undan eftersom det var dags igen, med kraftiga och regelbundna värkar. Som tur var fanns både Robbies pappa och Krister på plats och vi kunde vänta med att åka till BB tills efter kalaset. Där fick jag ligga med CTG någon timme men värkarna tilltog inte och jag var bara öppen 1 cm, så vi valde att åka hem igen.
På morgonen onsdag den 18:e, v 38+0, när jag var på väg att gå och jobba ett sista pass, gick vattnet. Ringde BB och de överlade först om jag skulle behöva ta ambulans pga riskerna med högt liggande, rörlig bebis, men det skulle gå bra att vi åkte själva. Robbies pappa kom omedelbart och övertog morgonbestyren så Krister och jag kunde åka direkt.
På BB igen kopplades CTG men jag hade inga värkar. Vi blev ändå tvungna att vara kvar för observation. Så fort jag hade varit uppe och rört mig skulle fosterljud kollas. Allt verkade bra så efter några timmar slapp jag sängarresten och började vanka i korridoren för att försöka få igång något. Det blev ett antal kilometer som vi vandrade totalt i BBs korridor de där dagarna...
På eftermiddagen torsdag den 19:e var bebis så fixerad att det inte var någon fara för att navelsträngen skulle komma i kläm längre och vi kunde åka hem över natten. Morgonen efter var det 48 timmar sen vattenavgången och då måste jag bli igångsatt pga infektionsrisk, om det inte hann starta av sig själv innan dess alltså. Vi tog det lugnt hemma, åt hämtmat och såg på en film. Samtidigt hoppades vi hela tiden att värkarna skulle ta fart, men det blev bara någon timmes riktiga värkar som avtog när jag lade mig ner.
På fredag morgon den 20:e var vi tillbaka på BB. Men eftersom jag fortfarande inte öppnat mig mer blev det inte igångsättning direkt som vi hade trott. Först skulle det provas med gel för att få livmoderhalsen att mogna. Jag fick gel vid två tillfällen under fredagen utan mer effekt än ökande värkar just när jag låg ner med gelen, och vi kastades verkligen mellan hopp och förtvivlan. Det här var precis mitt värsta mardrömsscenario, baserat på min första förlossning som var oerhört långdragen med avtagande värkar och som slutade med sugklocka. Jag började tro att jag helt enkelt inte var kapabel att föda och att ingen bebis ville komma ut!
Söndag 15 november hade Robbie kalas för kompisarna. När det var till hälften avklarat måste jag gå undan eftersom det var dags igen, med kraftiga och regelbundna värkar. Som tur var fanns både Robbies pappa och Krister på plats och vi kunde vänta med att åka till BB tills efter kalaset. Där fick jag ligga med CTG någon timme men värkarna tilltog inte och jag var bara öppen 1 cm, så vi valde att åka hem igen.
På morgonen onsdag den 18:e, v 38+0, när jag var på väg att gå och jobba ett sista pass, gick vattnet. Ringde BB och de överlade först om jag skulle behöva ta ambulans pga riskerna med högt liggande, rörlig bebis, men det skulle gå bra att vi åkte själva. Robbies pappa kom omedelbart och övertog morgonbestyren så Krister och jag kunde åka direkt.
På BB igen kopplades CTG men jag hade inga värkar. Vi blev ändå tvungna att vara kvar för observation. Så fort jag hade varit uppe och rört mig skulle fosterljud kollas. Allt verkade bra så efter några timmar slapp jag sängarresten och började vanka i korridoren för att försöka få igång något. Det blev ett antal kilometer som vi vandrade totalt i BBs korridor de där dagarna...
På eftermiddagen torsdag den 19:e var bebis så fixerad att det inte var någon fara för att navelsträngen skulle komma i kläm längre och vi kunde åka hem över natten. Morgonen efter var det 48 timmar sen vattenavgången och då måste jag bli igångsatt pga infektionsrisk, om det inte hann starta av sig själv innan dess alltså. Vi tog det lugnt hemma, åt hämtmat och såg på en film. Samtidigt hoppades vi hela tiden att värkarna skulle ta fart, men det blev bara någon timmes riktiga värkar som avtog när jag lade mig ner.
På fredag morgon den 20:e var vi tillbaka på BB. Men eftersom jag fortfarande inte öppnat mig mer blev det inte igångsättning direkt som vi hade trott. Först skulle det provas med gel för att få livmoderhalsen att mogna. Jag fick gel vid två tillfällen under fredagen utan mer effekt än ökande värkar just när jag låg ner med gelen, och vi kastades verkligen mellan hopp och förtvivlan. Det här var precis mitt värsta mardrömsscenario, baserat på min första förlossning som var oerhört långdragen med avtagande värkar och som slutade med sugklocka. Jag började tro att jag helt enkelt inte var kapabel att föda och att ingen bebis ville komma ut!
När jag skulle föda Robbie fick jag till sist värkstimulerande dropp med så mycket smärta som resultat att det blev tvunget med spinalbedövning och efter det kände jag inget mer - inte ens krystvärkarna som jag i efterhand känt mig bestulen på - och därför hade jag verkligen velat få vara med och föda "på riktigt" den här gången.
Jag var så besviken när jag förstod att jag måste få värkstimulerande dropp eftersom gelen inte tagit, och i förlängningen var jag rädd för att det skulle bli likadant som förra gången. Men vi hade en underbar barnmorska som verkligen tog sig tid att sitta ned och prata med mig om hur jag kände och gå igenom den förra förlossningen ordentligt och hon hjälpte mig att acceptera igångsättningen. Egentligen skulle droppet ha satts på fredagkvällen, men pga skiftbyte och någon akutsituation så drog det ut på tiden och jag valde att vila över natten istället, vilket troligen var smart.
På morgonen lördag den 21:a togs beslutet att prova en tredje och sista gång med gelen, men nu fick jag inga värkar alls. Jag ringde hem till pappa för att gratulera på hans födelsedag. Jag hade sagt ända sen vi fick veta BF att bebis kommer nog att komma tidigare så att det blir på morfars födelsedag. Det var väl inget han tagit helt på allvar, men han hade ändå hoppats på att jag skulle ringa med ett bebisbesked och inte bara med anledning av hans födelsedag.
Strax efter samtalet med pappa fick vi ett snabbt besked om att droppet skulle sättas redan om en timme, efter lunchen, för att dra nytta av gelen medan den verkade. Det var en märklig känsla att gå ut i matsalen för att få det som verkligen var "sista måltiden" innan bebbe.
Äntligen förlossning!
Kl 13 sattes droppet. Första timmen vankade jag mest runt i rummet med diffusa värkar. Vid 14 var det skiftbyte och BM från kvällen innan, hon som peppat mig så mycket, kom för att ta farväl och önska lycka till. Innan hon gick undersökte hon mig igen och jag var då öppen 2,5 cm. Suck...
Nya BM-teamet kom in, med uska och BM-student. BM föreslog att jag skulle prova gungstolen och där satt jag sen med ökande värkar till 15.30, smuttandes på blåbärssoppa och Krister läste högt ur Tjuvlyssnat för mig och jag skrattade så jag inte märkte av värkarna. Fantastiskt behaglig förlossning det här, hann jag tänka flera gånger innan BM ökade droppet igen.
Jag gick upp och stod vid gåbordet och det var inte lika roligt med värkarna längre. Lustgasen kom fram, smakade riktigt äckligt men med Kristers hjälp (och med hjälp av Mindfulness-kursen) kunde jag andas rätt och faktiskt ha nytta av den den här gången. Värkarna blev allt värre och när jag till slut inte andades utan mest skrek mig igenom dem föreslog BM att jag skulle prova sterila kvaddlarna, som jag hade skrivit i förlossningsplanen att jag kunde tänka mig.
Jag tyckte det lät som en smart idé att distrahera en sorts smärta med en annan och eftersom de skulle läggas då jag redan hade en värk kunde det ju inte vara så farligt - trodde jag!! Det var en helt obeskrivlig smärta; jag trodde nästan jag skulle bli tvungen att lämna kroppen (om jag hade kunnat!) för att överleva och den enda tanken jag hängde fast vid var att det värsta skulle gå över om en halv minut. Men det var nog de värsta 30 sekunderna jag varit med om!!! Visst var följande värkar mycket lindrigare, så jag kunde andas igenom dem istället för att skrika, men det var inte tillräcklig lindring för att kompensera kvaddlarna.
Efter ungefär en halvtimme hade dessutom värkarna ökat i styrka igen och när jag förstod att effekten av kvaddlarna redan hade avtagit blev jag så fruktansvärt besviken. Det var helt omöjligt att tänka sig att ta en omgång till och det hela kändes förgäves. Jag stod fortfarande vid gåbordet men ville lägga mig på sidan för att se om det kunde lindra och jag få lite vila. Jag kom upp i (den hopfällda) sängen, sög på lustgasen och hävde mig i armen till droppställningen. Det hjälpte inte alls.
Klockan 18 var jag så desperat när kvaddlarna inte hade fungerat att jag bad om EDA - som jag absolut inte ville ha egentligen, med tanke på förra förlossningen. Narkosläkaren skulle komma om 20 minuter och jag tyckte de var helt galna som trodde jag skulle kunna stå ut så länge. BM undersökte mig så länge vi väntade och jag var nu öppen 10 cm! Om jag skippade EDA skulle jag kunna ha bebisen om en halvtimme lovade hon och då var det inget att fundera på längre!
Jag fick komma upp ur sängen och ner på förlossningspallen. Det var helt suveränt att sitta där! Det blev en värklindring - fast det kanske bara kändes så för att jag upplevde mer kontroll i den ställningen. Krister satt bakom så i värkpauserna lutade jag mig mot honom och kunde återhämta mig. Han upprepade hela tiden att jag var fantastisk, men jag tänkte bara att jag ju inte hade något alternativ.
Och sen fick jag äntligen känna krystvärkar, som jag missade helt pga spinalbedövningen vid Robbies förlossning. Återigen bad BM om något helt omöjligt; att jag bara måste vänta och inte göra något innan hon sa till, när jag kände bebisens huvud på väg ut. I journalen står det att jag hade 6 minuters krystvärkar men den stunden kändes som den längsta under hela förlossningen.
Jag hade blundat mesta tiden jag satt på pallen men nu märkte jag av något tumult i rummet och att BM bad uskan kalla in en annan BM. Då tittade jag upp och såg på CTG-apparaten för första gången sen jag satt i gungstolen. Och jag såg bebisens hjärtljud sjunka från 80 (i den sekund jag tittade dit) till 50. Även om det vände direkt igen blev jag alldeles iskall och helt klarvaken och beredd att göra exakt allt BM sa åt mig. All fokus på när BM sa att jag fick krysta och nästa minnesbild är att jag fick upp vår hala lilla, osannolikt efterlängtade, bebis i famnen. Och jag var livrädd för att inte orka hålla kvar henne och visste inte hur jag skulle få fram till Krister att han måste hjälpa till men på något sätt hjälptes alla åt så jag kom upp från pallen och upp i sängen med min skatt i min famn.
Klockan var 19:16 när vår Alice föddes - 3840 g, 50 cm och helt perfekt. Och det BLEV ändå på hennes morfars födelsedag så han hann få ett samtal till den dagen, från en mycket gladare och mindre uppgiven dotter
Är så glad att det blev som det blev, och vi träffade verkligen rätt personer som kunde stötta oss på vägen dit. Det var ju egentligen upplagt för att det kunde gå precis på det sätt som jag var rädd för. Även om det inte spelar någon roll när man har resultatet hos sig så är jag så tacksam för att det ändå blev precis den förlossning jag hade önskat mig!
Jag var så besviken när jag förstod att jag måste få värkstimulerande dropp eftersom gelen inte tagit, och i förlängningen var jag rädd för att det skulle bli likadant som förra gången. Men vi hade en underbar barnmorska som verkligen tog sig tid att sitta ned och prata med mig om hur jag kände och gå igenom den förra förlossningen ordentligt och hon hjälpte mig att acceptera igångsättningen. Egentligen skulle droppet ha satts på fredagkvällen, men pga skiftbyte och någon akutsituation så drog det ut på tiden och jag valde att vila över natten istället, vilket troligen var smart.
På morgonen lördag den 21:a togs beslutet att prova en tredje och sista gång med gelen, men nu fick jag inga värkar alls. Jag ringde hem till pappa för att gratulera på hans födelsedag. Jag hade sagt ända sen vi fick veta BF att bebis kommer nog att komma tidigare så att det blir på morfars födelsedag. Det var väl inget han tagit helt på allvar, men han hade ändå hoppats på att jag skulle ringa med ett bebisbesked och inte bara med anledning av hans födelsedag.
Strax efter samtalet med pappa fick vi ett snabbt besked om att droppet skulle sättas redan om en timme, efter lunchen, för att dra nytta av gelen medan den verkade. Det var en märklig känsla att gå ut i matsalen för att få det som verkligen var "sista måltiden" innan bebbe.
Äntligen förlossning!
Kl 13 sattes droppet. Första timmen vankade jag mest runt i rummet med diffusa värkar. Vid 14 var det skiftbyte och BM från kvällen innan, hon som peppat mig så mycket, kom för att ta farväl och önska lycka till. Innan hon gick undersökte hon mig igen och jag var då öppen 2,5 cm. Suck...
Nya BM-teamet kom in, med uska och BM-student. BM föreslog att jag skulle prova gungstolen och där satt jag sen med ökande värkar till 15.30, smuttandes på blåbärssoppa och Krister läste högt ur Tjuvlyssnat för mig och jag skrattade så jag inte märkte av värkarna. Fantastiskt behaglig förlossning det här, hann jag tänka flera gånger innan BM ökade droppet igen.
Jag gick upp och stod vid gåbordet och det var inte lika roligt med värkarna längre. Lustgasen kom fram, smakade riktigt äckligt men med Kristers hjälp (och med hjälp av Mindfulness-kursen) kunde jag andas rätt och faktiskt ha nytta av den den här gången. Värkarna blev allt värre och när jag till slut inte andades utan mest skrek mig igenom dem föreslog BM att jag skulle prova sterila kvaddlarna, som jag hade skrivit i förlossningsplanen att jag kunde tänka mig.
Jag tyckte det lät som en smart idé att distrahera en sorts smärta med en annan och eftersom de skulle läggas då jag redan hade en värk kunde det ju inte vara så farligt - trodde jag!! Det var en helt obeskrivlig smärta; jag trodde nästan jag skulle bli tvungen att lämna kroppen (om jag hade kunnat!) för att överleva och den enda tanken jag hängde fast vid var att det värsta skulle gå över om en halv minut. Men det var nog de värsta 30 sekunderna jag varit med om!!! Visst var följande värkar mycket lindrigare, så jag kunde andas igenom dem istället för att skrika, men det var inte tillräcklig lindring för att kompensera kvaddlarna.
Efter ungefär en halvtimme hade dessutom värkarna ökat i styrka igen och när jag förstod att effekten av kvaddlarna redan hade avtagit blev jag så fruktansvärt besviken. Det var helt omöjligt att tänka sig att ta en omgång till och det hela kändes förgäves. Jag stod fortfarande vid gåbordet men ville lägga mig på sidan för att se om det kunde lindra och jag få lite vila. Jag kom upp i (den hopfällda) sängen, sög på lustgasen och hävde mig i armen till droppställningen. Det hjälpte inte alls.
Klockan 18 var jag så desperat när kvaddlarna inte hade fungerat att jag bad om EDA - som jag absolut inte ville ha egentligen, med tanke på förra förlossningen. Narkosläkaren skulle komma om 20 minuter och jag tyckte de var helt galna som trodde jag skulle kunna stå ut så länge. BM undersökte mig så länge vi väntade och jag var nu öppen 10 cm! Om jag skippade EDA skulle jag kunna ha bebisen om en halvtimme lovade hon och då var det inget att fundera på längre!
Jag fick komma upp ur sängen och ner på förlossningspallen. Det var helt suveränt att sitta där! Det blev en värklindring - fast det kanske bara kändes så för att jag upplevde mer kontroll i den ställningen. Krister satt bakom så i värkpauserna lutade jag mig mot honom och kunde återhämta mig. Han upprepade hela tiden att jag var fantastisk, men jag tänkte bara att jag ju inte hade något alternativ.
Och sen fick jag äntligen känna krystvärkar, som jag missade helt pga spinalbedövningen vid Robbies förlossning. Återigen bad BM om något helt omöjligt; att jag bara måste vänta och inte göra något innan hon sa till, när jag kände bebisens huvud på väg ut. I journalen står det att jag hade 6 minuters krystvärkar men den stunden kändes som den längsta under hela förlossningen.
Jag hade blundat mesta tiden jag satt på pallen men nu märkte jag av något tumult i rummet och att BM bad uskan kalla in en annan BM. Då tittade jag upp och såg på CTG-apparaten för första gången sen jag satt i gungstolen. Och jag såg bebisens hjärtljud sjunka från 80 (i den sekund jag tittade dit) till 50. Även om det vände direkt igen blev jag alldeles iskall och helt klarvaken och beredd att göra exakt allt BM sa åt mig. All fokus på när BM sa att jag fick krysta och nästa minnesbild är att jag fick upp vår hala lilla, osannolikt efterlängtade, bebis i famnen. Och jag var livrädd för att inte orka hålla kvar henne och visste inte hur jag skulle få fram till Krister att han måste hjälpa till men på något sätt hjälptes alla åt så jag kom upp från pallen och upp i sängen med min skatt i min famn.
Klockan var 19:16 när vår Alice föddes - 3840 g, 50 cm och helt perfekt. Och det BLEV ändå på hennes morfars födelsedag så han hann få ett samtal till den dagen, från en mycket gladare och mindre uppgiven dotter
Är så glad att det blev som det blev, och vi träffade verkligen rätt personer som kunde stötta oss på vägen dit. Det var ju egentligen upplagt för att det kunde gå precis på det sätt som jag var rädd för. Även om det inte spelar någon roll när man har resultatet hos sig så är jag så tacksam för att det ändå blev precis den förlossning jag hade önskat mig!
Så kom hon till oss till sist, vår lilla böna
Idag, snart fem månader och världens goaste!
Vi trotsade vädergudarna och tog båten till Ven.
Robbie och E i väntan på båten i Landskrona. Himlen var mörk och det kom lite blött uppifrån...
Men vi hade en riktig tur och slapp undan de riktiga skurarna genom att vi då satt och fikade (inomhus) och sedan stod under tak i kö för båten hem. Annars sken faktiskt solen för det mesta och det var behagligt om än lite blåsigt.
Segraren 
och att upphäva tyngdlagen... eller något.
Sen hälsade vi på Tycho Brahe himself. 
Vi passade på att dansa en soldans runt solen innan vi trampade vidare, och si - det hjälpte! Vi fick nästan inget regn på oss resten av dagen heller.
Paus i gräset utanför den högt belägna St Ibbs kyrka.
